Cup of Lina

Har känt mig instabil det senaste året och sökt KBT som jag nu går på, främst för någon typ av depression som de så fint säger. Gick först till Unga Vuxna i Lund för gratis rådgivning och blev därefter skickad till terapi, vilket har funkat jättebra men har tagit lång tid (as usual).

Trots att jag själv inte riktigt förstår eller kan sätta ord på det som skaver så hoppas jag att de kan. 

Men livet känns allmänt motigt just nu och även om jag vet att det blir bättre (optimisten i mig är peppande och hoppfull) så har de senaste veckorna och månaderna stundvis varit extra svåra och krångliga. Svårt att hitta mening. Hamnar ofta i ett sysslolöst limbo där tiden känns oändlig och långsam, och där känslorna känns tomma - borta.

I stunder med vänner har jag mått som allra bäst, såklart! och det som för mig är jobbigt är att sen inte må bättre när det logiska borde vara det. Jag gör ju allt sånt som jag gillar och tycker om (!).

Men ångest är ju som ni vet ologisk och känslostyrd. Det skrämmer mig att inte kunna kontrollera lycka.

Allra svårast är det nog att säga det högt då det är så svårt att förklara, och att inse; att det är såhär jag mår just nu, men den hårda sanningen är ibland den bästa.

Då jag ogärna pratar om det så tänker jag att detta kan vara ett sätt att sätta ord på mitt mående. 

Men jag tror verkligen verkligen på att det går över och att denna period snart är ett minne blott (typ). Jag har en tro på förbättring och en vilja för förändring. 

Tack för ordet <333

och för ni som känner samma som jag, skriv så kan vi känna det tillsammans. 

 

(oj detta vart ett superärligt och lite känslosamt inlägg, men ni får ta det med en nypa salt)