Med tiden
Hejhej bloggen. och alla mina (typ fyra) läsare.
Jag har druckit öl eller drinkar eller bubbel varje dag den senaste tiden - ska inte sticka under stolen med det. Är ej någon som spottar i glaset. Vet knappt om det är söndag eller måndag. Dagarna och timmarna flyter ihop till en vårig massa.
Jag har haft mycket trevligt besök den senaste tiden, förra helgen var Jakob här och vi cyklade runt, drack sangria och kaffe och hamnade på en fancy fest med plockmat och egen DJ. Till och med egen ordningsvakt. Som det kan gå! En av dagarna tog vi det chill och spanade in utställningar på Moderna Museet, gick tysta längs väggarna och filosoferade. 
Jenny var här över en natt och vi picknickade i parken. Blev omringade av fåglar som försökte sno vår franska ost, direkt från Paris med buss. Sjaaaas sa vi. Försökte få iväg dem genom att skaka våra nycklar, tjoooo. Envisa änder finns det ju gott om. Vi drack bärs på Möllan med Sandra-Jessica (ja det är ett dubbelnamn vadårå) och kände oss lagom lulliga, härliga, nysomriga.
Mina föräldrar har varit här, och min fina fina vovve. Jag känner mig så nöjd när han är nära. Kan roa mig i timmar åt att titta på vad han har för sig och undra "vad tänker han på?". Att hänga med släkten är också en fröjd. Lite som att gå tillbaks till sina rötter, känna igen sig genom tiderna, skratta ikapp med tiden. Någongång där emellen har jag haft tid att plugga till opponeringen imorgon, wish me luck. Jag är typ lite nervös (?) för första gången. Men jag är också så, väldigt, ofantligt redo att säga adjö till plugget och dra till Buenos Aires. Kan knappt fatta att jag åker redan på söndag! Ska ut på äventyr hörrni.
Nu när jag tänker tillbaks så är det som att tiden är oändlig, förstår inte hur jag hunnit göra allt inom loppet av två veckor. Jag får lite svindel när jag tänker på det, som att se upp mot ett riktigt högt hus och känna sig väldigt väldigt liten. Vad kan det vara tror ni? Är det tidsångest, dödsångest? Kanske rädsla över att allting bara händer utan att kunna greppa det? Det är såklart en härlig känsla att hinna med mycket. Men det känns lite som att jag har hamnat i en manisk vår-extas, saker bara händer och jag är med på tåget utan att riktigt fatta hur. Kanske är det en kontrast till det senaste året, då jag inte mått så bra och känt mig nere. Kanske är det lite som ett positivt bakslag, om det nu finns, eller då kanske det inte kallas för bakslag?
Motsatsord enlig synonymer.se är "framgång, framsteg, bifall" - så pass.
Jag ska försöka landa lite, innan allting faller. Har idag cyklat till havet 5 min bort (!) där det var 23 grader och vattnet var varmt. Jag blev nostalgisk och tänkte på alla de gånger jag badat i Barcelona. Vill hänga på stranden typ varannan dag hela sommaren med vindruvor och kompisar, fem böcker och en dagbok. Ja tack.
Motsatsord enlig synonymer.se är "framgång, framsteg, bifall" - så pass.
Jag ska försöka landa lite, innan allting faller. Har idag cyklat till havet 5 min bort (!) där det var 23 grader och vattnet var varmt. Jag blev nostalgisk och tänkte på alla de gånger jag badat i Barcelona. Vill hänga på stranden typ varannan dag hela sommaren med vindruvor och kompisar, fem böcker och en dagbok. Ja tack.