Alla dessa krav på lycka gör mig olycklig
Ibland vill jag ha en bekräftelse på att livet inte är lätt, inte äns för de man avgudar, de man ser upp till, de man tror har allt.
De som alltid ser bra ut och verkar kunna gå igenom alla svårigheter utan problem.
För ibland sitter jag här, och gör absolut inget, och undrar om det är därför jag aldrig blir som dem?
Men sen påminner jag mig själv om att jag inte vill vara någon annan.
För jag vet ju att livet inte är lätt, trots att man har allt, trots att man ser bra ut, trots att man till synes verkar felfri.
Lycka är individuellt, och hur man definierar lycka tror jag egentligen varken du eller jag kan beskriva.
Samhällets syn på lycka är onårbart. Precis som reste av idealen.
Och hur kan man vara lycklig om man strävar efter det onårbara?
Jag rebloggar detta förnuftiga inlägg från den 25 november 2013 då jag var 18 år, skrev dagbok efter dagbok på varandra, långt in på natt-timmarna och funderade över livets mest fundamentala problem. Såsom lycka.