Cup of Lina

Dagarna och veckorna smälter samman. När helgerna inte består av äventyrliga utflykter eller spontana möten blir allt en enda degklump, som knådas och omformas till något platt. Det enda som skiljer vardagarna och helg är sovmorgon och jobbet.
Annars är jag jämt i mitt hem, ser de fyra väggarna omkring mig i det dunkla ljuset.

Allting handlar om jobb. Jobbet är det enda som händer. Orättvisor på jobb, arbetsfördelningen på jobb, händelser på jobb, utbildningar på jobb.

Jag förstår nu hur det tråkiga vuxenlivet kan kännas. Hur viktigt det är med privatliv och fritid för att utvecklas, lära sig mer om sig själv och förstå att livet är mer än vad du arbetar med.

Veckans bästa är de långa kalla men uppfriskande promenaderna, äntligen får jag träffa någon i det verkliga livet som jag kan se, höra och känna. De sociala mötena är nödvändiga för att inte bli alltför distanserad.
Jag är nu alltför ovan vid det sociala.

Efter den här pandemin lär jag vara folkskygg, främmande vid föra stora mängder alkohol, och skämmas under bakisångesten. Allt sånt som var småpotatis innan.

Tack gode gud så känns det mer naturligt nu med vinter och mörkret att stanna inomhus än vad det gjorde i våras. Nu är det ändå helt okej att tacka nej till socialt umgänge för att se en film, läsa en bok, spela ett spel eller bara vara. Det finns alltid en bra ursäkt. Fomon är som bortblåst - för vi alla sitter ändå i samma båt.

Men jag längtar till hur det var i somras, när man satt i solen och njöt, gick på utomhusevent och simmade i det blå havet. Tänk, att då saknade jag en annan tid. Gräset är alltid grönare på andra sidan, brukar det ju sägas.

Det känns som att slutet är nära, att vaccinet kanske gör tillvaron lite mer som vanligt, men vad var ens som vanligt? minns ni?

10 månader har gått och kanske är det bara hoppet som gror i mig, inbillar mig att det snart är över. 

Att jag kan börja drömma igen, ha visioner, mål och ett socialt liv. 
Återgå till den personen som är jag. Jag har nästan glömt hur mitt liv en gång var;
vad var mina visioner och intressen? Vad tyckte jag om att göra? 

Men livet i en pandemi har också kommit med nya perspektiv, intressen och värderingar.

Ibland känns det skönt att ta en dag i taget och veta att nästkommande dag är den förra lik. Den sociala stressen är behaglig att vara utan och mitt eget umgänge har blivit ett av de trevligaste.
Människan är anpassningsbar och med det ständiga hoppet och längtan i behåll. Fortsätt kämpa.

Tack för mig, dagbok.