Cup of Lina

Hej mina nära och kära. lever ni än? har covid-19 fått er ur balans? kanske skapat oreda och ensamhet?
Jag hoppas det blir bättre snart. 

Jag jobbar på. Livet är som livet är. Ni vet hur det är.
Nuförtiden går jag hem till gamla med demens och lär mig nya saker, alltifrån korsord till livshistorier. Tar dagliga promenader i krispig vinterkyla, tittar ut över småbåtshamnen och havet, ser horisonten och den otillgängliga världen bortom sundet. Längtar stundvis efter familjen hemma i Stockholm.
 

Kanske är jag annorlunda nu, vuxit upp och så, några nya hobbys och intressen, människan anpassar ju sig, men mest är jag som förr. Ni vet, hänger med kompisar och dricker öl. Ser på timmar av serier och film. Börjat måla igen och nu kanske jag hittar tillbaks till skrivandet. Vi får la se.
Det brukar vara så, att när en relation tar slut och kärleken är som sorgligast får jag tillbaks lusten att skriva. Jag undrar varför? 

Är det känslorna? Att jag har mer tid? Att jag känner frihet och lättnad? Nystart på livet? - Svaren är många.

Det har varit stormigt och struligt och passionerande och känslosamt. Relationen alltså. Men kanske känner jag lättnad nu när det är över. 

Här är jag nu i vilket fall som helst. 25 år, i mitten av livet. Fan va klyschigt det låter. Snart flyttar jag till ett nytt place. Min pinterest är översvämmad av inredningsbilder och jag längtar så. Efter ett hem att bjuda över folk till. En större garderob! En balkong! Ett kök! 

Idag är jag glad ändå.

Hoppas ni är det med <3